Farodota

Det finns vissa människor i ens liv som man har det där speciella förhållandet till. Igår låg jag och tänkte på Stumpen, vi har känt varandra sedan vi var tre äpplen höga och har gått igenom allt det som våra liv bjudit på tillsammans vilket gjort att vi har det där särskilda förhållandet till varandra. Hon är den som känner mig utan och innan och som också känt min familj hela vägen. Mellan oss behövs inga ord för att förmedla hur vi mår eller känner i olika situationer, det är kravlöst och sådär enkelt och jag tror vi sett varandra i alla situationer och jag känner nog till varenda leverfläck på hennes kropp. Eftersom vi bor så långt ifrån varandra ses vi bara några gånger i året och ibland händer det att vi inte hör ett ord från varandra på nån månad. Men det gör liksom inget för vi finns alltid där, no matter what.

Vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe och Stumpen säger: - Nu blev jag bajsnödig, kommer du med eller!? Jag följer i vanlig ordning med in på dass, sitter på badkarskanten med min kopp kaffe och vi fortsätter pratet och småfnissar lite när det plumsar till. Så som vi alltid gjort, inget konstigt alls. Jag river oftast av nummer två under minuten men Stumpen har förmågan att sitta i en evighet, när vi var små brukade jag sitta bakom duschdraperiet i badkaret och göra dockteater för henne under tiden. Men det har jag slutat med nu.

Hon kommer troligtvis slå ihjäl mig när hon läser detta, men jag vill bara säga att jag saknar dig. Det är inte alla som har en vän som man kan gräla med så tårar och snor sprutar samtidigt som man kan skratta så våldsamt så man kiknar.

Så tack Stumpen, för att jag fortfarande får sitta på badkarskanten.

Kram Mensan