Det som inte dödar härdar
Hej kamrater!
Min käre far är tydligen helt tom ideèr eller så har han ännu inte lyckats hitta ON-knappen på sin dammiga dator, så ni får helt enkelt fortsätta hålla er tillgodo med mig som numera regerar vår gemensamma blogg fullständigt. Trots pappas skrivtorka och min dåliga uppdatering har vi ändå nått läsarrekord (tackar och bugar) och jag antar att det bara är en tidsfråga innan de stora kulorna rullar in, kulor som kommer att hamna rakt ner i upphovskvinnans ficka om inte lilla pappsen snart börjar vässa pennan.
Jag har jobbat en hel del nätter nu och känner mig helt kockobäng av att vända på dygnet. Har tyvär inte så mycket roligt att skriva då det är ganska tråkigt på jobbet och det enda man gör på dagarna är sover. Inatt dog en ung patient väldigt plötsligt och oväntat under mitt pass och det var tungt att behöva ringa och väcka stackars maken mitt i nattten för att meddela fruns bortgång, jag har meddelat anhöriga förut men då har det varit förväntad bortgång så jag tyckte att detta besked var riktigt jobbigt att ge. Inte nog med det så har jag idag suttit i polisförhör nere på stationen eftersom dödsorsaken var oklar och obducenterna ville veta hur förloppet hade gått till. Jag var jättenervös och kände mig som en misstänkt brottsling där jag satt men den manliga polisen lugnade mig och sa att det bara var ett vanligt rutinförhör som man gör vid plötsliga dödsfall. Gör man det i Sverige? Jaja, jag får trösta mig själv med att jag gjorde allt jag kunde men ställer mig frågan varför alla konstiga saker händer just mig?
Det har gått en vecka av mitt uppdrag här uppe i nordnorge och jag hoppas de två sista veckorna i Mo i Rana går fort. Saknar Daniel så det värker.
Första fallet av svininfluensa har kommit till Mo i Rana och jag funderar på att sätta på mig en sån där isolerande rymddräkt. Var köper man såna?
Hoppas ni har det bra hemma därhemma!
Stora kramar Lisen
Den kända havmannen.
Vi bor bredvid en skog full med blåbär.
Min käre far är tydligen helt tom ideèr eller så har han ännu inte lyckats hitta ON-knappen på sin dammiga dator, så ni får helt enkelt fortsätta hålla er tillgodo med mig som numera regerar vår gemensamma blogg fullständigt. Trots pappas skrivtorka och min dåliga uppdatering har vi ändå nått läsarrekord (tackar och bugar) och jag antar att det bara är en tidsfråga innan de stora kulorna rullar in, kulor som kommer att hamna rakt ner i upphovskvinnans ficka om inte lilla pappsen snart börjar vässa pennan.
Jag har jobbat en hel del nätter nu och känner mig helt kockobäng av att vända på dygnet. Har tyvär inte så mycket roligt att skriva då det är ganska tråkigt på jobbet och det enda man gör på dagarna är sover. Inatt dog en ung patient väldigt plötsligt och oväntat under mitt pass och det var tungt att behöva ringa och väcka stackars maken mitt i nattten för att meddela fruns bortgång, jag har meddelat anhöriga förut men då har det varit förväntad bortgång så jag tyckte att detta besked var riktigt jobbigt att ge. Inte nog med det så har jag idag suttit i polisförhör nere på stationen eftersom dödsorsaken var oklar och obducenterna ville veta hur förloppet hade gått till. Jag var jättenervös och kände mig som en misstänkt brottsling där jag satt men den manliga polisen lugnade mig och sa att det bara var ett vanligt rutinförhör som man gör vid plötsliga dödsfall. Gör man det i Sverige? Jaja, jag får trösta mig själv med att jag gjorde allt jag kunde men ställer mig frågan varför alla konstiga saker händer just mig?
Det har gått en vecka av mitt uppdrag här uppe i nordnorge och jag hoppas de två sista veckorna i Mo i Rana går fort. Saknar Daniel så det värker.
Första fallet av svininfluensa har kommit till Mo i Rana och jag funderar på att sätta på mig en sån där isolerande rymddräkt. Var köper man såna?
Hoppas ni har det bra hemma därhemma!
Stora kramar Lisen
Den kända havmannen.
Vi bor bredvid en skog full med blåbär.
Kommentarer
Trackback
