Farodota

Hej på er!

Herregud, vart tog dagarna vägen?! Semestern är slut för min del och jag har packat min resväska och begett mig upp till Mo i Rana i nordnorge där jag skall jobba i tre veckor. För tillfället sitter jag och min lilla dator utanför en mataffär på en träbänk eftersom här var det enda stället där jag fann ett trådlöst nätverk. Med utsikt över bergen och strålande sol kan jag inte klaga.
 Jag och Karin hade avtalat med vår handledare på bemanningsföretaget och skrivit på kontrakt att vi skulle vara i hemtjänsten och arbeta och bo tillsammans så som vi gjort alla de tidigare gångerna. men när vi kom igår visade det sig att vi skulle jobba på helt skilda ställen, Karin skulle bo långt ut på andra sidan stan och båda två skall bara jobba nätter. Vi blev jättebesvikna. Men vi ordnade det så att Karin flyttade in en madrass i mitt 10 kvm stora rum och så tar hon bussen till sitt arbete på dagarna, så länge vi bor ihop är vi nöjda. Karin arbetar på ett korttidsboende och jag jobbar på ett sjukhem och tre veckor skall vi klara att stå ut trots att vi inte fick det vi hade blivit lovade från början. Men tro mig när jag säger att min handledare på bemanningsföretaget skall få höra några väl valda ord per telefon idag.

De sista dagarna på semestern spenderade vi på bästa möjliga sätt. Vi började med att ta en heldag på Liseberg tillsammans med David, Sandra, Hasse och Sara där vi sprang runt som små barn och åkte alla de häftigaste attraktionerna.

Ok, den här var kanske inte en av dom mest fartfyllda.



David tog hem storkovan och det är Hasses Toblerone ni skymtar i bakgrunden. Jag och Daniel vann inte ens en nyckelring trots ihärdigt spelande. Men otur i spel, tur i kärlek sägs det ju.

I fredags stod det kofösning på schemat. Hela Norrkila-släkten hade samlats hemma på gården för att hjälpas åt att fösa in kossorna i en annan hage.
- Du är väl inte rädd för kossor?, frågade Daniel innan vi drog hemifrån.
- Pha! Jag? Rädd för kossor? Neej nej nej.
Min uppgift blev blockera stora vägen så att flocken inte rusade rakt fram istället för ner på grusvägen till höger, en lätt match tänkte jag och kavlade upp skjortärmarna. När flocken i sakta mak började närma sig mitt håll såg de plötsligt en aning mer skräckinjagande ut än vad de hade gjort innan. Mamma ko ledde hela truppen som i allt högre fart började närma sig min position. När hon med fladdrande öron och viftande svans stirrade på mig med uppspärrade ögon kände jag plötsligt en svettdroppe trilla ner från pannan och lägga sig bekvämt i ögonbrynet. Shit, vad har jag gett mig in på?

När korna utan förvarning började trava rakt emot mig så hovarna (klövarna?) smattrade mot asfalten trodde jag min sista stund på jorden var kommen och om bara benen hade lydit mig just då så hade jag lagt dom på ryggen och sprungit till skogs så fort det bara gick, men samtidigt ville jag ju inte visa för svärmorfar vilken tönt jag var. Så jag lyfte min lilla tallegren som jag hade i handen och började veva och när de var 20 meter ifrån mig bestämde jag mig för att hojta högt för att skrämma dom, men min annars så barska basstämma hade av rädsla förvandlats till ett gällt pip och jag hörde mig själv förtvivlat viska Staaaanna nu då ko jäkel!
I samma stund som jag tyckte mig se Sankte Per öppna porten för mig i himlen vejade korna ner till höger och jag var räddad! Strax efter flocken kom morfar Henning körandes på fyrhjulingen, han gjorde en bredsladd på två hjul ner på grusvägen och ropade: - Hoppa på! Om det var för att jag såg ut att skita på mig där jag stod eller för att jag var en totalt usel kofösare vet jag inte, men jag var iallafall överlycklig över att få sitta på ett motordrivet fordon resten av tiden. Korna gick tillslut in i sin nya hage och de andra kofösarna sa att det gick väldigt smidigt denna dag, jag bara nickade och höll med. 

Sen har vi varit ute och sovit över i båten i Lysekils skärgård. Att grilla på klipporna, fiska krabbor och få somna in till vågornas kluckande är helt underbart och jag är glad att vi hann göra det innan semesterns slut.

Daniel med sin guddotter Ida.



Ida.



Henrik, Ida och Lisa.







Jag fångar min första krabba!







I lördags när vi kom hem från båtturen åkte vi in och såg Jerry Williams i Lysekil. För min del var det sjätte gången i ordningen som jag stod och  hoppade till denna rocklegend och jag måste säga att den snart fyllda 70-åringen överraskar mig gång på gång, vilket krutpaket. Tyvär spelade han bara 75 min vilket var lite väl kort, men gamlingen börjar väl bli trött.





























Detta blev ett långt inlägg och många av er har nog tröttnat för längesen. Nu skall jag bege mig hemåt och möta upp Karin som kommer från jobbet, vi skall båda jobba fem nätter på rad från och med inatt så vi får börja pimpla kaffe redan nu om vi skall orka. 

Skickar  en särskild hälsning till lilla mamma som får sin behandling idag. Skickar även grattiskramar till Charlotte och Staffan som förlovat sig. Och även ett stort tack till faster Lena för inlägget!

Pratade med pappa igår och han lovade skriva några rader inom kort så håll ut trogna fans. 

NU skall jag sluta babbla. Sköt om er! Kramkram