Hos mamsen
Hej kära läsare!
Jag har precis lyckats hosta upp mitt tuggummi som jag råkade sätta långt ner i halsen då mamma för några minuter sedan nästan körde över en stackars kines vid ett övergångsställe inne i stan, att åka med den kvinnan i Stockholm är minst sagt ett spel på liv och död och jag brukar allt som oftast knäppa mina händer i en stilla bön innan hon sticker nycklarna i tändningslåset och vi börjar rulla iväg. Just nu är vi påväg ut till IKEA i Barkaby och ännu sitter vi här med livet i behåll men för inte mindre än en halvtimme sedan utanför Kista centrum förflyttade hon en hel kubikmeter stor stenbumling med högra sidan av bilen, det är min mamma i ett nötskal. Om jag tänker på vilken annan mamma som helst som jag känner så skulle dom kasta sig ut ur bilen för att springa runt och se vilken skada stenbumlingen hade åstadkommit i lacken, men min mamma sitter lugnt kvar och stilla säger "Oj, det där gick nog inte så bra" och sen ser hon på mig och ler med hela ansiktet. Jag börjar skratta, fråga mig inte varför, men vi skrattar så tårarna rinner just för att hon alltid gör såna här grejer, det är liksom inget konstigt. Repan i sidan ordnar sig.
Nu är klockan 17.30 och det är totalstopp i Stockholmstrafiken. Eftersom vi sitter i en lång bilkö kan man ju tro att risken för olyckor är ganska så liten och att jag sitter säker här i bilen, men tyvär hindrar inte en milslång kö min mamma som just nu överröstar mina fina countrylåtar på bilstereon med långa haranger av svordomar samtidigt som hon zick-zackar sig fram i kön i tron att vi skall nå IKEA innan stängningsdags.
Åh nej, nu lägger stockholmarna sig på tutorna och hyttar med nävarna mot oss för att mamma glömde (jepp, glömde) att hon hade lagt i handbromsen vid stoppljusen och nu inte får bilen att gå framåt när det slår om till grönt. Jag påpekar för hundraelfte gången att hon är världens sämsta bilförare och att jag minsann inte tänker dö som 24-åring. Men mamma bara skrattar så kraftigt att hon hoppar i sätet och i samma veva nästan råkar köra in i bilen framför, samtidigt hackar hon fram "Hur fasen kunde jag glömma....haha....handbromsen!". Jag kan inte hålla mig, hon är för galen för att var sann och vi båda brister ut i ett nytt tårsprutande skrattanfall. Jag vrider upp volymen när en av favvolåtarna på countryskivan kommer och vi fortsätter vår zick-zack-färd mot IKEA, det är plattan i botten som gäller för att hinna innan de stänger. Vi är inte normala varken hon eller jag, men roligt det har vi.
Igår handlade vi med oss McDonalds-mat och satt ute på balkongen och åt. Sen låg vi säkert och pratade till klockan 02 inatt och självklart försov vi oss imorse när vi skulle till Danderyd sjukhus. Det är tur man har rutinen inne efter 24 år så att sminka sig, dra på sig de sista kläderna och rulla på sig deodoranten i bilen medans mamma kör i racerfart är numera ingen konst. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi är båda så himla bra på att alltid komma i tid trots att vi alltid är sent ute.
Här är klockan 9.10 och vi hade tid på sjukan klockan 9.15. Mamma tog en genväg för att hinna i tid men det slutade överraskande nog i senväg då vi körde totaalt vilse. Men hann, det gjorde vi.
Mamma hade idag en tid på gyn för att undersöka en tumör/cysta de funnit i ena äggstocken. Om det inte var så att hon hade fått cancerbehandling just nu så hade de opererat bort den så fort de hittade den men nu vill de inte göra det eftersom de är rädda för det ostadiga blodvärdet och de låga vita blodkropparna. Jag kan inte inte låta blir att bli lite orolig när doktorn idag säger "Det ser ju inte ut som en vanlig cysta, det är en ovanlig utväxt på den och några märkliga håligheter men vi får helt enkelt chansa och ta bort sen om tre månader när behandlingen är över". Chansa? Använder man det ordet till sina patienter? Dåligt ordval och inte speciellt lugnande. Nu väntar en akuttid på röntgen för att se närmare på cystan och göra en bedömning om det blir operation eller inte.
När vi satt i väntrummet var det en intervju med allas vår Jerry på SVT, me like.
Efter Danderyd blev det Karolinska för provtagning.
Vi fick nummer 145...
...och det var nummer 110 när vi kom så vi hann med både en kaffe och en tur till apoteket innan det var vår tur.
Sköterskan stack två stick i armvecket utan att lyckas få nåt blod och jag skulle precis knuffa undan henne och visa hur det skulle gå till men då lyckades hon tametusan i handen..
Stockholm idag.
Vi avslutade läkarbesöken med mat i Kista galleria i vanlig i ordning.
Ikväll skulle vi egentligen färga mammas hår som har blivit lite tunnare och tappat sin vanliga lyster sen behandlingen startade, men vi skjuter upp det till imorgonkväll istället och tar en kväll i soffan med vin och ostbågar istället.
Hoppas ni mår bra! Kram kram
Jag har precis lyckats hosta upp mitt tuggummi som jag råkade sätta långt ner i halsen då mamma för några minuter sedan nästan körde över en stackars kines vid ett övergångsställe inne i stan, att åka med den kvinnan i Stockholm är minst sagt ett spel på liv och död och jag brukar allt som oftast knäppa mina händer i en stilla bön innan hon sticker nycklarna i tändningslåset och vi börjar rulla iväg. Just nu är vi påväg ut till IKEA i Barkaby och ännu sitter vi här med livet i behåll men för inte mindre än en halvtimme sedan utanför Kista centrum förflyttade hon en hel kubikmeter stor stenbumling med högra sidan av bilen, det är min mamma i ett nötskal. Om jag tänker på vilken annan mamma som helst som jag känner så skulle dom kasta sig ut ur bilen för att springa runt och se vilken skada stenbumlingen hade åstadkommit i lacken, men min mamma sitter lugnt kvar och stilla säger "Oj, det där gick nog inte så bra" och sen ser hon på mig och ler med hela ansiktet. Jag börjar skratta, fråga mig inte varför, men vi skrattar så tårarna rinner just för att hon alltid gör såna här grejer, det är liksom inget konstigt. Repan i sidan ordnar sig.
Nu är klockan 17.30 och det är totalstopp i Stockholmstrafiken. Eftersom vi sitter i en lång bilkö kan man ju tro att risken för olyckor är ganska så liten och att jag sitter säker här i bilen, men tyvär hindrar inte en milslång kö min mamma som just nu överröstar mina fina countrylåtar på bilstereon med långa haranger av svordomar samtidigt som hon zick-zackar sig fram i kön i tron att vi skall nå IKEA innan stängningsdags.
Åh nej, nu lägger stockholmarna sig på tutorna och hyttar med nävarna mot oss för att mamma glömde (jepp, glömde) att hon hade lagt i handbromsen vid stoppljusen och nu inte får bilen att gå framåt när det slår om till grönt. Jag påpekar för hundraelfte gången att hon är världens sämsta bilförare och att jag minsann inte tänker dö som 24-åring. Men mamma bara skrattar så kraftigt att hon hoppar i sätet och i samma veva nästan råkar köra in i bilen framför, samtidigt hackar hon fram "Hur fasen kunde jag glömma....haha....handbromsen!". Jag kan inte hålla mig, hon är för galen för att var sann och vi båda brister ut i ett nytt tårsprutande skrattanfall. Jag vrider upp volymen när en av favvolåtarna på countryskivan kommer och vi fortsätter vår zick-zack-färd mot IKEA, det är plattan i botten som gäller för att hinna innan de stänger. Vi är inte normala varken hon eller jag, men roligt det har vi.
Igår handlade vi med oss McDonalds-mat och satt ute på balkongen och åt. Sen låg vi säkert och pratade till klockan 02 inatt och självklart försov vi oss imorse när vi skulle till Danderyd sjukhus. Det är tur man har rutinen inne efter 24 år så att sminka sig, dra på sig de sista kläderna och rulla på sig deodoranten i bilen medans mamma kör i racerfart är numera ingen konst. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi är båda så himla bra på att alltid komma i tid trots att vi alltid är sent ute.
Här är klockan 9.10 och vi hade tid på sjukan klockan 9.15. Mamma tog en genväg för att hinna i tid men det slutade överraskande nog i senväg då vi körde totaalt vilse. Men hann, det gjorde vi.
Mamma hade idag en tid på gyn för att undersöka en tumör/cysta de funnit i ena äggstocken. Om det inte var så att hon hade fått cancerbehandling just nu så hade de opererat bort den så fort de hittade den men nu vill de inte göra det eftersom de är rädda för det ostadiga blodvärdet och de låga vita blodkropparna. Jag kan inte inte låta blir att bli lite orolig när doktorn idag säger "Det ser ju inte ut som en vanlig cysta, det är en ovanlig utväxt på den och några märkliga håligheter men vi får helt enkelt chansa och ta bort sen om tre månader när behandlingen är över". Chansa? Använder man det ordet till sina patienter? Dåligt ordval och inte speciellt lugnande. Nu väntar en akuttid på röntgen för att se närmare på cystan och göra en bedömning om det blir operation eller inte.
När vi satt i väntrummet var det en intervju med allas vår Jerry på SVT, me like.
Efter Danderyd blev det Karolinska för provtagning.
Vi fick nummer 145...
...och det var nummer 110 när vi kom så vi hann med både en kaffe och en tur till apoteket innan det var vår tur.
Sköterskan stack två stick i armvecket utan att lyckas få nåt blod och jag skulle precis knuffa undan henne och visa hur det skulle gå till men då lyckades hon tametusan i handen..
Stockholm idag.
Vi avslutade läkarbesöken med mat i Kista galleria i vanlig i ordning.
Ikväll skulle vi egentligen färga mammas hår som har blivit lite tunnare och tappat sin vanliga lyster sen behandlingen startade, men vi skjuter upp det till imorgonkväll istället och tar en kväll i soffan med vin och ostbågar istället.
Hoppas ni mår bra! Kram kram
Kommentarer
Postat av: Sarah
Jag blir upprörd!
Vem har sagt att ni INTE är normala? Vem bestämmer vad som är normalt och inte normalt? Jag tycker det är onormalt att inte kunna vara barnslig, skratta och ha roligt ibland!
Trackback
