Livet på en pinne
Hej på er!
Mopedolyckan i Vietnam har hela tiden toppat listan av obehagliga upplevelser i min tvååriga karriär som sjuksköterska, men igår var jag och Karin med om en otäck händelse som nog kniper förstaplatsen för mig personligen.
Mitt i kvällsbestyret möttes jag av en uppjagad undersköterska som vevade med armarna och sa att jag var tvungen att springa in till rum 511 där en farbror hade kräkts upp en massa blod. Jag släppte allt jag hade i händerna och när jag kom in på rummet var Karin redan i full gång med arbetet med den stackars mannen som var helt täckt i färskt blod med stora koagler (som såg ut som tarmar) och på golvet nedanför sängen var en stor blodpöl.
Läkaren kontaktades omedelbart och vi tog de viktigaste proverna. Mannen var mer eller mindre vid medvetandet hela tiden men blev allt tröttare i takt med att blodtrycket sjönk och pulsen ökade, det var en låång halvtimme innan ambulansen med medföljande läkare kom och tog över och farbrorn kördes i ilfart till närmaste sjukhus.
Efter incidenten var det bara att torka svetten och gå tillbaka till kvällsbestyren. Den stackars assistenten som fann farbrorn på rummet var i chock och satt och grät inne på personalrummet, fyra av patienterna på min avdelning satt och ropade att de skulle minsann ha varit i säng för över en timme sedan, en dement patient undrade varför hon låg med benen i vädret då jag hade planerat en katetersättning i samma stund som farbrorn blev dålig och Rum 412 hade larmat i över en halvtimme och ville ha sin medicin. Till råga på allt hade jag hand om en stackars vilsen upplärningselev som hade sin första dag inom vårdyrket, hon lämnades ensam kvar inne på rummet till den dementa damen med ett par löständer i handen och jag tror nog att jag denna kvällen förstörde hennes tro på en framtid inom vårdyrket.
Det var en riktigt hektisk kväll och vi var inte hemma förrän 23.45. Det är otroligt skönt att resa tillsammans med en kompis när man har kvällar som denna då man kan behöva ha någon att snacka med efteråt. Gjorde vi allt vi kunde? Kunde vi ha gjort något annorlunda?
Mannen dog av inre blödningar men det fanns ingenting vi kunde ha gjort annorlunda för att rädda honom.
Idag fick vi beröm av chefen, hon kallade oss två änglar som hade kommit till Radöy och sa att hon kände sig rörd över hur fint vi hade agerat i situationen och hon berättade att personalen runtomkring oss tycker vi är duktiga och att vi inger en känsla av trygghet. Trygghet?! Det var verkligen ord som värmde in i hjärtat när man själv känner sig som en liten tös som helst av allt bara vill krypa upp i en stor trygg famn och gömma sig.
Idag har vi klappat varandra på axeln för gott genomfört abete. Imorgon är det en ny dag och nya upplevelser.
Godnatt kära läsare! Kramkram
