Tjyv
Jag skulle för en stund sen sätta mig ner och avnjuta en kopp stor te i soffan, insåg dock att jag inte hade köpt mig något socker vilket för mig är en viktig ingrediens.
Jag öppnar alla skåpen i köket i jakt efter en skopa socker men finner det ingenstans. Jag tittar mig då åt båda hållen, spänner upp öronen och tar mod till mig för att sedan öppna lådan där min inneboende förvarar sina matvaror. Och där, i hörnet av lådan finner jag en plastpåse innehållandes min saknade ingrediens. Vågar jag?
Fortare än tåget knyter jag upp påsen och häller i (vad som kan ha blivit lite väl mycket i all hast) min inneboendes socker i mitt rykande te för att sedan putta tillbaka påsen på sin plats igen. Stänger tyst igen lådan igen och tassar med en gnutta dåligt samvete tillbaka till soffan. När jag rört färdigt och tar min första klunk krullar tungan ihop sig till en boll och ansiktet rynkas likt en bulldog. Vad som jag trodde var socker....var salt.
Ja, så går det när man är en ond tjyv och jag kan inte annat än tycka det var rätt av Gud att straffa mig för min elaka gärning. Nästa gång skall jag fråga om lov, eller varför inte lägga ut 9,90 för ett eget sockerpaket?
Kramar Lisen
