Farodota

Hej hej!

Jag och Wilma har börjat gå på Öppna Förskolan i vår stad, där träffas mammor och pappor med sina barn mellan 0-1 år och busar, sjunger och fikar. Igår var det tredje gången vi var där och Wilma verkar tycka att det är riktigt skoj, speciellt sångstunden. Det finns två låtar som heter "Klockan" och "Alla barnen upp i taket" där man gör olika rörelser med barnen medans man sjunger. Alla barnen fullkomligt älskar dom två låtarna och det är så roligt att höra 15-20 små jollrande skratt i en kör. Nästa gång skall vi göra hand-och fotavtryck i gips. 

Wilma har hittat fötterna och ligger numera helst naken på en filt och suger på stortån.
 

Hon är nu 4 mån och 9 dagar och har blivit en härligt rultig liten tjej.
 

I söndags när Daniel var på rådjursjakt bestämde jag mig för att ta en lång promenad i det fina höstvädret. Jag hade planerat min utflykt väl, värmt vatten i en termos till Wilma och tagit med mig hennes mat, packat ner kaffe plus en macka och snickerskaka till mig själv, en extra filt, solbrillor och kamera. Min tanke denna dag var att gå ut till strandpromenaden, sätta mig på en bänk, äta min medhavda picknick och läsa min skvallertidning. Detta skulle göras samtidigt som solen värmde och Wilma sov som en sten i vagnen och inte vaknade förrän jag hade druckit upp mitt kaffe och läst ut tidningen. Allt började perfekt, Wilma somnade som en klubbad i vagnen och jag gled smidigt in på pressbyrån och köpte en Se&Hör med det senaste skvallret innan jag började min promenad. När jag kommit halvvägs ut till strandpromenaden fick jag för mig att testa en annan väg för att slippa stora vägen och gled in på en mindre skogsväg. Efter några hundra meter så delade sig skogsvägen och jag körde "ole-dole-doff-varianten". Sen gick jag och gick och gick och gick och gick men aldrig kom jag till någon strandpromenad. Plötsligt kände jag igen mig och insåg att jag hade gått i en cirkel och att jag var tillbaka på ruta ett, vid pressbyrån. Svetten lackade och besviken satte jag mig ner på första bästa bänk för att vila mina stackars fötter och dricka mitt kaffe ändå. Istället för att blicka ut över ett glittrande hav var min utsikt nu en park där en ensam trut pickade på ett glasspapper och tre systemetpåsar blåste kring bänken, inte nog med det så stod det en övergiven ölburk bredvid mig. Skitsamma tänkte jag och böjde mig ner efter kaffetermosen under vagnen, där mötte min hand en plaskvåt Se&Hör och jag insåg att kaffet hade läckt. I samma stund gick solen i moln och det började blåsa upp, på bara någon minut blev det svinkallt. Wilma började skruva på sig i vagnen och jag insåg att min härliga picknick-dag hade gått åt skogen. Då tog jag vagnen och gick hem.

Förövrigt har det inte hänt så mycket här hemma hos oss, vi fortsätter med gröt en gång om dagen och det går bättre och bättre. Imorgon får ni gotlänningar hålla utkik för då kommer det en bild på Wilma i tidningen. Nu skall vi trotsa ett eventuellt regn och gå till Willys och köpa mat och blöjor i storlek 4. Ikväll blir det kyckling och ris på Strömstadsvägen efter att Daniel kommit hem efter sin joggingrunda, japp ni läste rätt, j.o.g.g.i.n.g.r.u.n.d.a.
 
Ta hand om er!