Farodota

Vad heter grisens id-kort?

Minns ni att jag berättade att jag en gång sålde min bil för att ha råd till ett par jeans? Här har ni dom, mina älskade Fornarina-byxor som numera är så slitna att de inte längre går att lappa. Med en tår trillandes nerför kinden har jag idag tagit det tunga beslutet att kasta dom i den svarta sopsäcken.



Idag befinner jag mig i Göteborg i min lägenhet och packar ner alla saker och storstädar för att med varm hand lämna över nycklarna imorgon. På fredag går det stora flyttlasset till Uddevalla och jag blir sambo! Jag hoppas min käre far skyndar på trocklingen så jag kan få mitt förkläde med tillhörande huckla innan jul och få sätta igång med husmorssysslorna så snart som möjligt.
 Jag minns att jag för många månader sedan lovade både hemgjord lingonsylt och rabarberpaj när jag en gång blev vuxen och jag förmodar att den tiden är inne nu (svälj). Nu är det dags att passera ballerinakex-hyllan i affären och istället fylla korgen med mjöl och jäst! Men i ärlighetens namn ser jag med spänning framemot detta stora ansvar, inte bara att servera våra gäster hembakta bullar utan även se till att Daniel får sig en ätbar matlåda varje dag som han stolt kan visa upp för sina kollegor på jobbet och säga "Det här gubbar, det har min tjej gjort". Det blir en prövning och kanske slutar det med att ni ändå får äta torra ballerinalkex till kaffet och att Daniel får sitta i en egen barack på jobbet och äta sin matlåda i rädsla att gubbarna skall peka på hans låda och hånskratta. Men jag skall minsann kavla upp ärmarna och ge allt för att Skanskagubbarna innan årets slut dreglar över min sambos matlåda på lunchrasterna om jag så måste gå den där jäkla kvällskursen i matlagning.

Nej här kan jag inte sitta och babbla, nu skall jag tillaga Mamma Scans köttbullar och snabbmakaroner utan en endaste grönsak, det är ju inte förrän på fredag jag tar det stora klivet in i vuxenlivet.

Kramar på er!

Hello Sweden!

Jag veet jag veet, men mitt internet kastade in handduken før en vecka sedan så jag har inte kunnat varken kolla mailen eller skriva blogg førrän nu. Fick dock se att bloggarkungen har fått tummen ur rumpu och skrivit några rader om sin sommar, way to go daddy! Kan se framfør mig hur du står i ett hørn på Østercentrum med genomsvettig skjorta och hunden i ett koppel i väntan på att Suttan har handlat färdigt. Av någon anledning skall pappa alltid ta med sig hunden in till Visby när vi skall handla och så skyller han på stackars Zingo när han inte vill gå med in på Vero Moda eller Cubus. "Naj jag kan int bind han här naj, jag vienta utfør". Och märkligt nog blir han ALLTID akut kissnødig efter bara några minuter på stan, inte hunden alltså utan pappa. Antingen är det nerverna, prostatan eller bara ren och skär bortförklaring før att kunna åka hem till Lärbro igen. 

Trots att jag inte uppdaterat på øver en vecka så finns det inte så mycket att berätta, det är inte så mycket action här uppe i skogarna. Vi har jobbat vareviga dag och när vi kommit hem från jobbet har vi antingen legat nergrävda under täcket i våra tältsängar med en bok eller smällt i oss en massa godsaker framfør teven. Men med tanke på att det regnat oavbrutet i en vecka nu så har jag inte så dåligt samvete.

På måndag är det hemfärd och jag räknar ner i timmar, 73 timmar kvar.

Inga bilder har jag heller att bjussa på eftersom de inte går att ladda upp. Men nu vet ni iallafall att jag lever och än så länge klarat mig från svininfluensan. Det är en enorm hysteri här i Norge om just svininfluensan och de har førberett øverallt  før en eventuell pandemi, själv tycker jag det är lite øverdrivet men vem vet, imorgon kanske jag vaknar upp med klövar istället för fötter och då ångrar jag att jag inte spritade mina händer lite nogrannare efter att jag varit inne hos tant Astrid. Är det lika stor hysteri i Sverige?



Kram på er! Lisen

Äntligen har jag fått bredband som funkar, o datormaskinen är nedflyttad i källaren.
Allt jag skriver går ut genom väggen i en tunn liten sladd, det ska
säkert gå bra om jag inte använder för grova ord.

Sommaren är över för de flesta, min börjar nu.
Alla badisar har snart åkt hem så man slipper köa vart man ska,
inte stanna vid STOP det kommer sällan nån, inte använda
blinkers för alla vet vart alla ska.
I skog o mark finns bär o svamp  o flundrorna är tjocka som tempurkuddar.

Tog mitt första dopp i havet tidigt i år   den 24 juli.
Kände på ytvattnet med fingertopparna för att sedan med en dubbelskruv
med pik svalka min lekamen. Allt för impa på sambon som tittade på.
Men ack det var bara ytvatytnet som var varmt under var rena ishavet,
Så det blev en snoppkrympare av guds nåde ska ni veta.

Har också gjort misstaget att åka till stan ett par gånger
under sommaren.
En gång under medeltidsveckan, själv körde ja med
framtidsveckan med tanke på kommande klimatförändring och
temperaturhöjning.
Jag stod vid en vägg i gassande solsken på torget så svetten
rann längs kroppen o fyllde skorna.
Allt medan sambon vände o vred på varje klädesplagg på
hela Östercentrum.

Jag har ju sambo nu som alla vet
och har dagarna köpt diskmaskin
det får mig att tänka på Gunnar Sträng
som hade både hängslen o livrem.

Återkommer om sladden håller  Göran

Hej på er!

Mer än halva tiden har gått och tio dagar återstår. I tisdags gick vi på bergsvandring och besökte världens lägst belägna glaciär här i Mo i Rana. Först åkte vi en båt i 20 minuter för att sedan börja vår vandring uppför berget mot glaciären. Den tre kilometer långa vandringen i uppåtsluttning tog på krafterna men när vi nådde vårt mål var vi alla eniga om att det var värt all mjölksyra i benen, naturen som ledde oss dit var som tagen ur en saga och glaciären som mötte oss var verkligen en mäktig syn.

Båten som tog oss över till andra sidan.









Vattenfall












Det ser ut som att vi står precis nedanför glaciären men det är ännu 20 minuters vandring för att komma fram.



Det ser kanske ut som vilken snöhög som helst men ser ni riktigt noga så ser ni en man med röd tröja gåendes mot glaciären, och tänk då att han ännu har en vandring på 10 minuter för att komma ända fram.




















Under stora protester har jag nu mot Karins vilja laddat upp denna bild på henne i båten, av någon anledning får den mig att brista ut i skratt varje gång och av någon anledning tänker jag på boken "Utvandrarna" med Vilhelm Moberg. "Farväl Mor och Far, ta väl vara på er för nu far jag till Americat".



Hoppas ni har det bra! Kramkramkram