Sista dagen
Bönder i stan
Hej kamrater!
Vårat internet kastade in handduken för tre dagar sen och jag har därför inte kunnat delge er av mitt högst intressanta liv. Karin och jag har nu på grund av nedlagt internet varit tvungna att sitta och prata med varandra på kvällarna istället för att sitta tysta med varsin dator i knät tills det är dags att knoppa in. Men ikväll när vi kom hem från kvällspasset hade vi helt plötsligt fått täckning igen och sitter åter här tysta som möss och knapprar på tangenterna i varsin fåtölj.
I fredags var vi lediga båda två och begav oss in till Bergen med buss. Det var nog årets varmaste dag och stackars Karin som nästintill blir åksjuk bara av att cykla hade en riktigt tung bussfärd in till staden på Norges krokiga landsvägar. Medans jag satt och lyssnade till Creedence-musik i min mp3-spelare och njöt av den underbara naturen från bussfönstret satt min åksjuke vän jämte mig och tuggade frenetiskt upp hela sitt paket med åksjuke-tuggummin medans hon upprepade frasen "Nej nu dör jag, nej nu döör jag". För att lätta upp stämningen klappade jag henne lite lätt på armen och klargjorde att vi minsann inte hade tid att dö idag på denna vackra dag då vi skulle äta hamburgare och shoppa kläder. "Rör mig inte för jag spyr snart", fräste min vän tillbaka likt en vildkatt och eftersom mitt försök till en konversation inte hade haft någon vidare framgång under nästan 1,5 timmes bussfärd så satte jag åter på mig hörlurarna på maxad volym och förflyttade diskret min handväska på golvet lite till höger för att undvika att en eventuell kaskadkräkning skulle förstöra lädret.
Vi nådde tillslut Norges andra största stad utan att varken dö eller kräkas och Karin kunde pusta ut och återfå sin normala färg i ansiktet. Jag tyckte faktiskt riktigt synd om henne där ett tag när hon hade tuggat så mycket tuggummi att hela tungan hade domnat bort.
Efter pärsen gjorde vi Bergen osäkert och fick en jättemysig dag och kväll.
"Nej men här är en skylt med som varnar för Hängande last", utbrast Karin och höll upp sina taxöron.
Tönt-Lisen.
Årets första dopp
Hej vänner!
Idag har det varit värmerekord på Norges västland. Efter en riktigt svettig dag med en timmas övertid på jobbet begav vi oss ner på bryggan för att fira att vi är lediga imorgon, att vara ledig en hel dag är riktig lyx.
Öl på kylning
Min käre kompis. Ni kanske kan lista ut hon är från Skåne..?
Mot årets första dopp.
Imorgon planerar vi en tur upp på fjället eller möjligen en tur in till Bergen beroende på vädret.
Godnatt och sov gott! Kraaam Lisen
Livet på en pinne
Hej på er!
Mopedolyckan i Vietnam har hela tiden toppat listan av obehagliga upplevelser i min tvååriga karriär som sjuksköterska, men igår var jag och Karin med om en otäck händelse som nog kniper förstaplatsen för mig personligen.
Mitt i kvällsbestyret möttes jag av en uppjagad undersköterska som vevade med armarna och sa att jag var tvungen att springa in till rum 511 där en farbror hade kräkts upp en massa blod. Jag släppte allt jag hade i händerna och när jag kom in på rummet var Karin redan i full gång med arbetet med den stackars mannen som var helt täckt i färskt blod med stora koagler (som såg ut som tarmar) och på golvet nedanför sängen var en stor blodpöl.
Läkaren kontaktades omedelbart och vi tog de viktigaste proverna. Mannen var mer eller mindre vid medvetandet hela tiden men blev allt tröttare i takt med att blodtrycket sjönk och pulsen ökade, det var en låång halvtimme innan ambulansen med medföljande läkare kom och tog över och farbrorn kördes i ilfart till närmaste sjukhus.
Efter incidenten var det bara att torka svetten och gå tillbaka till kvällsbestyren. Den stackars assistenten som fann farbrorn på rummet var i chock och satt och grät inne på personalrummet, fyra av patienterna på min avdelning satt och ropade att de skulle minsann ha varit i säng för över en timme sedan, en dement patient undrade varför hon låg med benen i vädret då jag hade planerat en katetersättning i samma stund som farbrorn blev dålig och Rum 412 hade larmat i över en halvtimme och ville ha sin medicin. Till råga på allt hade jag hand om en stackars vilsen upplärningselev som hade sin första dag inom vårdyrket, hon lämnades ensam kvar inne på rummet till den dementa damen med ett par löständer i handen och jag tror nog att jag denna kvällen förstörde hennes tro på en framtid inom vårdyrket.
Det var en riktigt hektisk kväll och vi var inte hemma förrän 23.45. Det är otroligt skönt att resa tillsammans med en kompis när man har kvällar som denna då man kan behöva ha någon att snacka med efteråt. Gjorde vi allt vi kunde? Kunde vi ha gjort något annorlunda?
Mannen dog av inre blödningar men det fanns ingenting vi kunde ha gjort annorlunda för att rädda honom.
Idag fick vi beröm av chefen, hon kallade oss två änglar som hade kommit till Radöy och sa att hon kände sig rörd över hur fint vi hade agerat i situationen och hon berättade att personalen runtomkring oss tycker vi är duktiga och att vi inger en känsla av trygghet. Trygghet?! Det var verkligen ord som värmde in i hjärtat när man själv känner sig som en liten tös som helst av allt bara vill krypa upp i en stor trygg famn och gömma sig.
Idag har vi klappat varandra på axeln för gott genomfört abete. Imorgon är det en ny dag och nya upplevelser.
Godnatt kära läsare! Kramkram
Buse
Jodå, jag jobbar ibland också.
En vecka kvar
Detta var det närmaste vi kom midsommarsill i år. Grannkatten blev glad.
Häromdagen efter jobbet somnade vi bägge två nere i gräset.
Hoppas ni har det bra, såg på prognosen att det skulle bli kanonväder i Sverigeland denna vecka!
Kramkramkramkram
Måsigt
Midsommardagen
Kram på er
Midsommar!
Vi har jobbat och jobbat varav den dåliga uppdateringen av bloggen. Idag hade vi dock köpt räkor, ägg, jordgubbar och makrill för att få en liten känsla av midsommar men glädjen vände fort när personalen från hemmet för fem minuter sen knackade på dörren och kallade in oss fyra timmar tidigare på grund av sjukdom. Jahapp det var den makrillen det.
Igår var det ju fredag och i sedvanlig ordning brukar det då serveras pizza på hemmet, igår blev det av någon anledning bröskiver (smörgåsar) istället och det var så kul att se gamlingarna sitta och banka med besticken och ropa Pizza, pizza pizza! Ja ni, tiderna förändras.
Nej nu är det back to work. Njut av midsommardagen kompisar, jag är inte bitter.
Kramar från mig!
Kungligt besök
Imorgon kommer kung Harald av Norge på besök till oss på Radöy. I över en vecka har hela sjukhemmet vibrerat av spänning inför det celebra kungabesöket, norska flaggor har rotats fram, findukarna har strukits, golv har polerats och gamlingarna har knappt sovit en blund om nätterna. Norrbaggarna är som thailändarna, verkligen avgudar sin konung. Inget fel i det men det roliga är att kung Harald inte ens kommer in på sjukhemmet utan kanske stannar till på torget, kungavinkar litegrann för att sedan hoppa in i sin bil med tonade rutor och åka vidare. Meeen imorgonbitti skall alla sjuklingar duschas så de glänser för att sedan barberas och få håret upprullat på spolar och kliva i findräkten. Bara ifall de får se Hans Majestät. 
Ösregn
Pigg som en mört
Lycklig
Ett gott skratt
Slitsamt
'
Varje kväll efter jobbet tar vi fikakorgen fylld med mariekex och beger oss ner på bryggan, en riktigt skön avkoppling efter en stressig dag.
En vecka på Radöy
Hej på er!
En vecka av tre är avklarad och det har faktiskt gått fortare än jag trodde. Jag hoppas nu att de två sista veckorna går lika fort. Jag har jobbat varje dag och det har varit riktigt mycket att göra på hemmet, i helgen var jag ensam sjuksköterska vilket är alldeles för dålig bemanning när det är så pass många patienter som är dåliga, jag hann inte sitta ner en enda sekund och när jag kom hem igår eftermiddag somnade jag som en stock i hela 4 timmar på vår stenhårda soffa i vardagsrummet. Men samtidigt är det bra att det är fullt upp för då går tiden snabbare fram till semestern.
Idag har jag dock varit ledig och fick en riktigt skön och välbehövlig sovmorgon och har nu samlat energi inför en ny tuff vecka.
Ikväll tog vi med oss kaffe i termos, läfsa (norsk kaka) och vattenmelon ner till bryggan och låg där i två timmar för att koppla bort allt som hade med sjuka patienter att göra. 
Hoppas ni har det bra! Kramar Lisen
Vad kylen har att erbjuda
Promenix
Natti natti!
Val till middag
Hej Sverige!
Ikväll har vi tillagat och ätit val, just nu sitter vi båda i ett hörn och darrar som asplöv i rädsla att Greenpeace-anhängare skall kasta in bomber och spraylackera vår lägenhet inatt. Nejdå, vi håller tummarna för att det inte bor några farliga djurrättsaktivister på den här ön och tröstar oss med att vi i praktiken inte deltagit aktivt i valfångsten och att valstackaren faktiskt redan var död.
Ingredienserna
En livlig diskussion uppstod när vi skulle köpa buljong i affären, använder man kött- eller fiskbuljong vid tillagning av val? Jag ansåg att val är en fisk och därav fiskbuljong men chefen i hushållet gjorde noga klart för mig att "En vaal Louise...är ett däggdjur, föder alltså levande ungar". Det blev med andra ord köttbuljong. Vad anser ni?
Karin var väldigt skeptisk och sa redan innan hon lastat upp maten på tallriken att hon minsann tänkte knata till Coop och köpa en pizza istället.
Men redan efter andra tuggan var pizzan glömd och hon gick snart in på portion nummer två. Mums.
Galten nedan äter allt hon kommer åt så här var det bara glada miner från första tuggan.
Såhär ser en aning överstekt valkött ut, lite blodigare skall det egentligen vara.
Till efterrätt blev det jordgubbar och glass. 
Som ni ser har vi det bara bra här i Norge. Hoppas ni också mår bra och inte regnar bort därhemma.
Stora kramar Lisen
Första dagen..
Första dagen på jobbet är avklarad och det har gått fint, både personal och vårdtagare är så trevliga och mysiga.
Här nedan ser ni sjukhemmet och den norska flaggan i topp.
Denna gång reser jag tillsammans med Karin vilket är jätteskönt, förutom att hon förgyller mina ensamma kvällar så tvingar hon i mig grönsaker till maten och minst en frukt om dagen. Dagens middag blev spaghetti och köttfärssås med en rejäl knippe broccoli.
Ikväll har vi varit ute och gått en långpromenad, när man ser denna underbara natur som bara slår emot en när man är ute och vandrar så inser man hur lyckligt lottad man är som får betalt för att uppleva detta och jag skall från och med idag sluta klaga över att behöva åka hit upp i bergen och jobba.
Efter bara tio minuters rask gång kom vi till en kaj med fiskebåtar. Inne i en stor lokal fick vi se några fiskare som stod och fileàde sin fångst och vi blev så nyfikna att vi stack in snokarna i den öppna dörren. Det visade sig att gubbarna inte fångade några småfiskar utan på bänken framför oss låg fileèn av en stor val som de hade dragit upp under dagen. Det var så mäktigt att se allt detta kött från valen och se hur gubbarna med vana fingrar skar upp och paketerade allt i en våldsam fart, vi blev så fascinerade att vi bara stannade i dörren med hakorna nere i golvet.
Gubbarna tyckte att det var så roligt att vi blev så hänförda av deras vardagliga tråkiga arbete att de gav oss en bit valkött innan vi gick och vi blev utom oss av lycka. På fredag när vi båda är lediga på kvällen skall vi ge oss på att tillaga denna valfilè enligt fiskargubbarnas beskrivning och det blir första gången för oss båda som vi får sätta tänderna i en sån delikatess.
Det ser ut som en påse blod men det ÄR faktiskt en stor fet valfilè.
Vi hittade ett lager med norska blyertspennor på vår promenad.
Här bor vi och det gula huset där bakom är jobbet, kan inte komma så mycket närmare.
Ha en skön kväll! Pussokram
bara ett konstaterande
Marcus 6 år.
Mot nya äventyr
Är nu åter påväg till Norge, närmare bestämt Bergen denna gång. Skall vara där hela juni vilket innebär minus sill, nubbe och midsommarstång för Louise i år men det är smällar man får ta.
Är snart framme i Oslo så jag får skynda mig krama ur luften ur nack-kudden och packa ner alla sakerna.
På återseende när jag kommit fram!
Pussokram från mig
Modell för en dag
Igår var den stora dagen inne då jag tillsammans med Daniel och hans tre syskon skulle bli hårstylade, sminkade och fotograferade på Studio i Göteborg. Vi skulle komma dit helt osminkade och med oss skulle vi ha tre olika uppsättningar med kläder som vi själva önskade ha på de olika fotona.
Jag hade varit riktigt spänd inför detta och efter två veckor i grubblerier och sömnlöshet hade jag äntligen bestämt mig för de tre olika kreationerna som jag skulle klä min kropp med. Klockan 14 skulle vi mötas upp inne i stan och jag hade gått upp i tid för att duscha, raka benen, måla naglar, noppra ögonbrynen och i ett misslyckat försök med stålborsten försökt tvaga bort de två bajsbruna ränderna från brun-utan-sol jag dagen till ära lyckats ordna på båda nyckelbenen.
När det var en timme kvar skulle jag bara stryka mina två klänningar, gräva fram rätt bh och lacka om tumnageln som jag nymålad råkade skrapa emot pyjamasbyxorna. Daniel som gick upp en timme senare än mig satt i soffan och tittade oroligt på klockan där jag sprang runt som ett skållat troll.
Daniel: "Skall jag hjälpa dig med nåt?"
Jag: "Hehe, neeejdå jag skall bara....."
Daniel: "Jag kan stryka."
Jag: "Åh tack älskling, vi hinner aldrig annars".
När det var en kvart kvar upptäcker jag till min fasa att det var en stor svart fläck på min nytvättade vita klänning. Naaaj och jag som inte hade någon plan B. Nu var goda råd dyra, jag kunde inte fotograferas i mina favoritjeans med ett stort kronhål i baken så jag slet klänningen från strykbrädan och sprang in på toan för att förhoppningsvis med tvättpulver och vatten få bort den enorma fläcken som till min förvåning faktiskt gick bort.
Tio minuter kvar och där stod jag med en droppande klänning, oplockade ögonbryn och ingen upphittad bh. Med en snabb puss överlämnade jag klänning, hårfön och strykjärn till Daniel och talade om hur högt jag älskade honom.
När två minuter återstod hängde jag över diskhon och skrapade bort jord (?) från klackarna på mina svarta pumps samtidigt som jag i huvudet försökte tänka ut vart i hela världen jag hade gjort av min vita bh.
Någon minut försenade lämnade vi lägenheten och gick mot spårvagnen. "Lugn baby, om vi bara går lite fortare här nu så hinner vi utan problem", svalde jag. Och det gjorde vi, tillochmed tre minuter tidiga, kors i taket.
På spårvagnen in råkade Daniel få syn på min uråldiga gamla bh som jag i brist på annat hade fått kasta ner i min handväska och utbrister förfärat. "Vad är det där?! Ser ut som värsta mormorsbh:n!".
Väl uppe på Studio växte spänningen då vi fick se alla människor som blev stylade och kom ut som riktiga modeller. "Tänk va lite smink kan göra", sa Håkan drömmande när en blond tjej kom in i väntrummet. Femtonåriga Elias skickade iväg ett sms med "Söt tjej klockan två", till Daniel och vi började skratta.
Vi fick sitta där och vänta på vår tur i en timme, en timme som snart förvandlas till två och vårat tålamod började nu ta slut. Helt plötsligt ropade de upp: -Daniel varsågod! och Daniel flyger upp likt en tennsoldat från soffan vevandes med ena handen: -Japp, det var jag det!. Men tyvär fanns det fler Daniel i det överfulla väntrummet och han fick lite lätt röd om bägge kinderna sätta sig ner igen och jag hörde hur han morrade något ohörbart.
När vi vi fick reda på att vi skulle få sitta där i minst en timme till och att vi nu inte hann få någon hårstyling tog vi våra uppsättningar av kläder, tackade för oss och tog hissen därifrån. Tjejen i disken sa inget till sitt försvar utan ruskade bara TipEx-burken, drog ett fett streck över våra namn på listan för att sen glatt vinka hejdå. Det var synd att det inte blev någon fotografering men sånt händer, vi tog en fika på stan istället och helt ärligt hade jag en rolig eftermiddag med många skratt trots all väntan. Nu har jag iallafall rakade ben och nopprade ögonbryn, ja iallafall ett nopprat ögonbryn.
Kram
Carpe diem
Här kommer resultatet av mammas hårfärgning och enligt mig gjorde en nyans mörkare underverk. Här sitter hon en helt vanlig torsdagkväll och njuter av ett glas rött i morgonrocken. Kanske har vi tagit läkarnas råd på lite för stort allvar om att ett glas rött om dagen gör gott för kroppen då vi praktiskt taget förvandlas till dunkalkisar varje gång jag kommer på besök.
Nu är klockan snart 01 och det är dags att fälla in hovarna. Imorgon reser jag västerut igen efter en härlig vecka hos mamma.
Sov gott mina vänner och glöm inte att ibland stanna upp njut av de små gyllene stunderna som vardagen har att erbjuda. Livet är alldeles för kort för att inte fånga dagen. Uj va djup man blir efter ett glas vin..
Kram på er
Studentfeber
Såhär i studenttider blev jag så himla nyfiken på om jag fortfarande kom i min gamla balklänning som nu har legat i mammas garderob och skrynklat till sig riktigt ordentligt sedan jag tog studenten 2004. Det har hänt en hel del på fem år kan jag säga och jag hade därför rullat fram kanonen och förberett mig på att i en våldsam fart behöva skjutas i klänningen. Kom jag väl i den skulle jag troligtvis spränga alla de små tygbeklädda knapparna i luften om jag råkade ta ett litet andetag, pjåång pjåång.
Så sant som det var sagt, klänningen fastnade redan vid höfterna och vägrade röra sig varken upp eller ner hur jag än drog, slet och ålade mig. När jag hörde hur sömmarna knakade började min underläpp okontrollerat darra och jag brast ut i stor beklagan, "MAAAMMA, hur i hela världen kan jag ha blivit så HÄR fet på fem år??".
"Men lilla hjärtat du har inte blivit tjock, du....har blivit kvinna", försökte mamma.
Kvinna. Jo det enda positiva i att vågen numera visar ett X antal kilo mer än för fem år sedan är väl att jag på köpet även fick en byst som jag i mina ungdomsår aldrig trodde att Han där uppe skulle skänka mig. Men det hade räckt med bara dom käre gud, allt det andra kunde du fått behålla.
Efter en svettig match Lisen vs balklänningen kom jag tro det eller ej i den. Mamma fick visa alla sina muskler och var tvungen att sitta på knä på golvet för att få igen knapparna i ryggen och under fotosessionen var jag nära att svimma av syrebrist, men skam den som ger sig. Nu kompisar ser jag framemot att gå på bal igen i mitt skrynkliga blå korvskinn och kommer därför kolla postlådan varje dag efter eventuella inbjudningar.
Kram o godnatt!
Sicket kap
"IIII liiike big buts and I can not lie.."
Positivt besked
Haaj!
Idag har mamma fått sin sjunde cellgiftsbehandling. Efter att ha fått sin port-a-cath går det som en dans och vi var färdiga på två timmar idag. Efter det väntade röntgen på gynekologen och där fick vi ett positivt besked, tumören hade växt litegrann sedan sist och var aktiv men doktorn sa att hon inte trodde den var elakartad och att vi kunde avvakta med att operera bort den tills mamma är färdig med cellgifterna. Det var skönt. Förövrigt var provena mycket fina och blodvärdet hade stigit sedan sist. 
Ikväll skall jag färga mammas hår en nyans mörkare. Efter lite tjat ställde hon grymtande upp på en bild som visar den nuvarande färgen, se nedan.
Jag skall tjata mig till en efterbild också så ni får se resultatet sen. Men först skall vi zappa mellan Roomservice och Rent Hus, det är ju onsdag. 
r
Får jag härliga produkter hemskickade från Loreàl nu när jag gör reklam för dom? Blondinbella får ju det..
Kramkramkramkram
Stenhård handledare
Hos mamsen
Jag har precis lyckats hosta upp mitt tuggummi som jag råkade sätta långt ner i halsen då mamma för några minuter sedan nästan körde över en stackars kines vid ett övergångsställe inne i stan, att åka med den kvinnan i Stockholm är minst sagt ett spel på liv och död och jag brukar allt som oftast knäppa mina händer i en stilla bön innan hon sticker nycklarna i tändningslåset och vi börjar rulla iväg. Just nu är vi påväg ut till IKEA i Barkaby och ännu sitter vi här med livet i behåll men för inte mindre än en halvtimme sedan utanför Kista centrum förflyttade hon en hel kubikmeter stor stenbumling med högra sidan av bilen, det är min mamma i ett nötskal. Om jag tänker på vilken annan mamma som helst som jag känner så skulle dom kasta sig ut ur bilen för att springa runt och se vilken skada stenbumlingen hade åstadkommit i lacken, men min mamma sitter lugnt kvar och stilla säger "Oj, det där gick nog inte så bra" och sen ser hon på mig och ler med hela ansiktet. Jag börjar skratta, fråga mig inte varför, men vi skrattar så tårarna rinner just för att hon alltid gör såna här grejer, det är liksom inget konstigt. Repan i sidan ordnar sig.
Nu är klockan 17.30 och det är totalstopp i Stockholmstrafiken. Eftersom vi sitter i en lång bilkö kan man ju tro att risken för olyckor är ganska så liten och att jag sitter säker här i bilen, men tyvär hindrar inte en milslång kö min mamma som just nu överröstar mina fina countrylåtar på bilstereon med långa haranger av svordomar samtidigt som hon zick-zackar sig fram i kön i tron att vi skall nå IKEA innan stängningsdags.
Åh nej, nu lägger stockholmarna sig på tutorna och hyttar med nävarna mot oss för att mamma glömde (jepp, glömde) att hon hade lagt i handbromsen vid stoppljusen och nu inte får bilen att gå framåt när det slår om till grönt. Jag påpekar för hundraelfte gången att hon är världens sämsta bilförare och att jag minsann inte tänker dö som 24-åring. Men mamma bara skrattar så kraftigt att hon hoppar i sätet och i samma veva nästan råkar köra in i bilen framför, samtidigt hackar hon fram "Hur fasen kunde jag glömma....haha....handbromsen!". Jag kan inte hålla mig, hon är för galen för att var sann och vi båda brister ut i ett nytt tårsprutande skrattanfall. Jag vrider upp volymen när en av favvolåtarna på countryskivan kommer och vi fortsätter vår zick-zack-färd mot IKEA, det är plattan i botten som gäller för att hinna innan de stänger. Vi är inte normala varken hon eller jag, men roligt det har vi.
Igår handlade vi med oss McDonalds-mat och satt ute på balkongen och åt. Sen låg vi säkert och pratade till klockan 02 inatt och självklart försov vi oss imorse när vi skulle till Danderyd sjukhus. Det är tur man har rutinen inne efter 24 år så att sminka sig, dra på sig de sista kläderna och rulla på sig deodoranten i bilen medans mamma kör i racerfart är numera ingen konst. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi är båda så himla bra på att alltid komma i tid trots att vi alltid är sent ute.
Här är klockan 9.10 och vi hade tid på sjukan klockan 9.15. Mamma tog en genväg för att hinna i tid men det slutade överraskande nog i senväg då vi körde totaalt vilse. Men hann, det gjorde vi.
Mamma hade idag en tid på gyn för att undersöka en tumör/cysta de funnit i ena äggstocken. Om det inte var så att hon hade fått cancerbehandling just nu så hade de opererat bort den så fort de hittade den men nu vill de inte göra det eftersom de är rädda för det ostadiga blodvärdet och de låga vita blodkropparna. Jag kan inte inte låta blir att bli lite orolig när doktorn idag säger "Det ser ju inte ut som en vanlig cysta, det är en ovanlig utväxt på den och några märkliga håligheter men vi får helt enkelt chansa och ta bort sen om tre månader när behandlingen är över". Chansa? Använder man det ordet till sina patienter? Dåligt ordval och inte speciellt lugnande. Nu väntar en akuttid på röntgen för att se närmare på cystan och göra en bedömning om det blir operation eller inte.
När vi satt i väntrummet var det en intervju med allas vår Jerry på SVT, me like.
Efter Danderyd blev det Karolinska för provtagning.
Vi fick nummer 145...
...och det var nummer 110 när vi kom så vi hann med både en kaffe och en tur till apoteket innan det var vår tur.
Sköterskan stack två stick i armvecket utan att lyckas få nåt blod och jag skulle precis knuffa undan henne och visa hur det skulle gå till men då lyckades hon tametusan i handen..
Stockholm idag.
Vi avslutade läkarbesöken med mat i Kista galleria i vanlig i ordning.
Ikväll skulle vi egentligen färga mammas hår som har blivit lite tunnare och tappat sin vanliga lyster sen behandlingen startade, men vi skjuter upp det till imorgonkväll istället och tar en kväll i soffan med vin och ostbågar istället.
Hoppas ni mår bra! Kram kram
Vart bor du?
Helgen i Norrkila
Här kommer en hel massa bilder från helgen som gått.
Flintastek och färskpotatis-sallad, nu är sommaren här.
Håkis.
Slagen hjälte.
På Lysekilsfärjan.
Danne skulle skjuta en grågås men den hann visst lyfta innan skottet hann fram. Oj vilken snabb gås råkade jag säga men skulle ha bitit mig i tungan. Att vara jägare är känsliga saker.
Daniels familj håller på med biodlingar, det här är Lennart och Elias i full mudering.
Pappa Lennart. Det finns vissa bilder som får en att skratta rakt ut varje gång man ser dom, detta är för mig en sådan. Tar han av sig huvan kan man beskåda ett högeröra som pulserar i en rödaktig ton och är dubbelt så stort som det vänstra på grund av ett bistick dagen innan. Förra helgen när vi kom hem satt stackars mamma Liselott på altanen med dubbelt så stor kind och nästan igenmurat högeröga, det gott folk kallar jag äkta biodlare.
Daniels mamma hade en förhoppning om att jag skulle ta över biodlingen i framtiden, haha, kolla in hur rädd jag för ett enda bi.
Fyra varv runt bilen blev det.
För tio år sedan klarade Daniels morfar att göra en volt runt denna stång, med lite träning skulle han fixa det idag också sade krutgubben.
Ut i det fina vädret nu kompisar, det måste ju vara årets varmaste dag!
Stor kram Lisen
